sofie -

to be real honest

När jag fick höra att någon hade tagit livet av sig så hoppades jag inte att det var du. Det gjorde jag faktiskt inte. För oavsett hur mycket skada du har orsakat, så är döden ett för starkt ord.

Ingen förtjänar att dö tycker jag, döden är ett hårt ord. Det betyder aldrig mer. Och även fast du har gjort så mycket så tycker jag inte att du behöver dö för min skull. Det hade jag nog inte velat leva med om jag ska va ärlig faktiskt.

Du kan inte dö för mig, för någon som inte finns kan inte dö. Så enkelt är det. Jag vill inte att du ska "dö", men jag vill samtidigt inte att du ska finnas här. Jag vill inte veta att du finns, men jag vill heller inte veta när du dör. Jag vill inte veta någonting om dig.

Du finns inte, du är ingen person. Du är bara han. Inget mer, och det spelar ingen roll vad du säger eller vad du gör. Du kommer aldrig någonsin få min respekt. Du kan aldrig be om ursäkt för det du gjort, jag kommer aldrig förlåta dig. Du är borta nu, jag är inte rädd. Jag ska vara stark, tack vare dig.

Du förstörde hela min uppväxt genom det du gjorde, du gav mig skuldkänslor och tvångstankar och enligt mig förtjänar inte en sådan person respekt. Iallafall inte från mig.

Jag är färdig med dig nu, du kan inte förstöra mer nu. Jag gjorde ett försök att anmäla dig, och det är jag faktiskt stolt över. Men du gick fri, så du kan vara glad för att du skrämde mig så att jag höll tyst ytterliggare två år. Grattis!

Nu ska jag fokusera på att må bra och bli lycklig, och du skulle bara våga visa ditt ansikte igen. Men jag kan på något sätt inte hata dig, vad glad för det. ÄN så länge.

2013-02-24 @ 19:01:08 Permalink standard Kommentarer (0) Trackbacks ()

Torsdag

Min uppdatering suger, jag vet! Och även fast att det enda jag har gjort det här lovet är att titta på desperate housewifes i min ensamhet, så har jag inte haft lust. Hm.. ska iallfall till praktiken imorgon tills tre, så då har jag iallafall något att göra. Men som sagt, mitt lov suger. Har inte träffat en enda människa, wiho.

Funderar på och fråga ifall någon vill träffa mig ett tag sen, för jag måste verkligen hitta en ny plånbok..

2013-02-21 @ 12:15:10 Permalink standard Kommentarer (0) Trackbacks ()

Måndag den 18 februari 2013

Idag var ännu en sånhär knasig dag. Hela dagen har känts fel och obehaglig, jag dampade loss på mina bröder för att de inte kunde bestämma sig vilken mat de ville ha. Och sedan sprang jag gråtandes in på mitt rum och satt där i ungefär en halvtimme och tänkte på vilken förfärligt syster jag egentligen är.

Förlåt, jag kan inte rå för det. Jag vill berätta för er om Anders, det vill jag men det går inte. Ni är för små, ni förstår helt enkelt inte vad som egentligen har hänt. Jag får utbrott, jag gråter och jag skriker. Det hör till hela den här saken, det är iaf vad poliser och psykologer säger. " Det är okej att vara arg eller ledsen. "

Jag vet inte vad jag ska ta mig till snart, alla lämnar mig. Fler och fler för varje dag som går. Känns som om jag liksom håller alla i lillfingret, och de bara drar sig undan mer och mer. Jag börjar ge upp hoppet om mina "vänner".

Jag trodde vänner skulle förstå att jag faktiskt inte klarar det här själv, jag trodde de skulle försöka hjälpa mig. Varför undviker ni mig? Varför hör ingen av sig? Ett sms, hade gjort min dag på riktigt.

Jag vill inte det här längre, mitt liv suger. Jag litar inte på en enda jävel förutom min mamma. Men jag kan inte förlita mig på min mamma hela livet. Jag behöver få träffa och prata med folk som är i min ålder.

Förklara vad jag har gjort för fel? Jag har burit på den här saken hela mitt liv, och innan dess hade jag alltid vänner. Men när jag tillslut samlar mod, och berättar om en sak som förstört hela mitt liv så drar sig folk undan. Är jag äcklig? Skäms ni över mig? Vad är det frågan om? Kan någon bara svara på den enkla lilla frågan?

2013-02-18 @ 23:00:20 Permalink standard Kommentarer (1) Trackbacks ()

Hur mår jag?

Jag tror inte riktigt att varken jag själv eller någon annan riktigt har förstått vad jag själv har gått igenom. Jag har aldrig liksom tänkt på det sättet, att de liksom är "sexuellt utnyttjande" eller vad de nu kallar det. Jag har alltid sätt det som den där saken, han liksom. Inget annat, inget värre.

Jag har mått dåligt för det, men inte riktigt förstått det själv. Jag har haft ont i magen så länge jag kan minnas, men aldrig tänkt att det var för den "lilla" saken. För mig har det aldrig känts som en stor grej, har aldrig riktigt förstått vad som egentligen har hänt. Det var först när jag berättade om det på bloggen och verkligen satte ord på mina minnen. Då först förstod jag vad som egentligen hade hänt, och började inse att det faktiskt var fel.

Jag har heller aldrig velat prata om det, varför vet jag helt ärligt inte. Det har inte varit något som man pratar om, jag har skämts. Känt rädsla för att bli hånad eller utsatt för något ännu värre utav honom. Jag var livrädd att han skulle slå mig, eller skrika åt mig. Allt han gjorde var obehagligt, till och med när han tog av sig jackan eller knöt skorna.

Jag ångrar mig tusen gånger om att jag inte berättade för tre år sedan när jag verkligen hade chansen, men jag var inte redo att berätta. Jag kunde bara inte. Låg dagar i streck och funderade på om jag skulle berätta det eller inte. Jag hittade inte rätt tillfälle och tiden rann ut, allt detta var över.

De första dagarna/veckorna efter att jag hade berättat för familjen och polisen ångrade jag mig något enormt mycket. Jag var så förvirrad av alla dessa frågor och funderingar jag hela tiden fick av poliser, mamma och pappa. Jag visste knappt vad som var sant, och vad som bara var en hemsk mardröm. Och jag stängde åter igen in mig i mig själv, stängde av allmänheten helt.

När sedan första avslaget kom, att det var preskiberat så sjönk jag till botten helt. Jag tröck bort allt och alla, ville bara vara ensam i ett mörkt rum och gråta. Tror helt ärligt att jag kom in i någon slags depression där i ett par månader. Pratade med min psykolog, men ingenting verkade hjälpa. Enda som hjälpe var att vara med johan.

Min älskling lät mig prata när jag ville, gråta när det blev för mycket och skrika när jag behövde det. Han var underbar i flera månader och han var den enda som fick mig att le. Jag vet att jag aldrig kommer kunna tacka honom nog för allt han har gjort mot mig. Och jag vet att jag sällan visar hur tacksam jag faktiskt egentligen är.

Och jag är tacksam, för allt. Ett sms, ett samtal eller ett "hej hur är det?" i skolan gör faktiskt min dag, tro det eller ej. Jag har insett nu att jag kanske har skrämt bort en hel del med att berätta det här. Men det var faktiskt inte meningen.

Den största anledningen till att jag valde att komma ut med det här via bloggen var för att jag ville att folk skulle försöka förstå varför jag betéer mig som jag gör ibland. Varför jag helt plötsligt bara ringer och vill prata, och varför jag har extra dåliga dagar än de flesta. Och jag ber om ursäkt ifall det uppfattas som gnäll, för det är verkligen inte menat så. Jag har mina dåliga dagar och stunder, men vet inte riktigt än hur jag ska hantera det.

Jag har kommit en bra bit på vägen, men jag är inte framme än. Långt ifrån, men jag börjar resa mig sakta men säkert. Jag har bestämt mig för att klara dethär, oavsett vad som kan tänkas hindra mig. Jag ska inte ge upp, jag ska leva klart mitt liv. Lycklig, det ska jag vara en dag.

2013-02-11 @ 16:08:00 Permalink thoughts Kommentarer (0) Trackbacks ()

this is my revenge.

Hej, har inte uppdaterat om min vardag på ett tag. Men det beror på att jag just nu praktiserar mellan vecka 6 och till och med 12. Får tyvärr inte berätta vad som händer där på dagarna eftersom jag har tystnadsplikt, men kan säga att jag har grymt roligt och har underbara barn!

Hur som helst, idag slutade jag vid 1. Då tog jag bussen hem med mina bröder, vi hade snöbollskrig och höll på och brottades i snön. Sen gick vi och tittade till mimmi, eftersom vi tyvärr hittade henne död i sin bur imorse. Stackarn! Hon blev dock rätt gammal, hela 8 år!

Sen gick vi in och åt mellanmål, lindade hampus stukade arm och sen la jag in en maskin tvätt. Sen ringde johan och nu har jag precis pratat klart med honom, ska strax ner och hänga upp tvätten och slänga in en ny. Ikväll är det myskväll/pluggkväll för mig själv. Ska titta på desperate housewifes och äta gott, nomnom..

2013-02-11 @ 15:31:10 Permalink standard Kommentarer (1) Trackbacks ()

a dream.

Vi sitter mitt emot varandra vid ett bord, du och jag. Jag tittar noga på dig, kollar varje hårstrå och hudförändring du har i hela ansiktet. Studerar ditt kroppsspråk och hur du sitter. Ihopsjunken och ledsen. Så ser du ut.

Vi sitter ca en meter ifrån varandra. Det känns konstigt, efter allt du har gjort. Jag känner smärtan i bröstet och det ilar i mina öron när du säger något. Det gör liksom ont i mig, att du inte riktigt har förstått hur hårt du har påverkat mig, och hur mycket du faktiskt har förstört.

Varje gång du sa något för att försvara dig själv blev jag bara mer arg, att du ens försökte komma ur det här. Att liksom komma på ursäkter som skulle förklara dig. Det blev bara pinsamt om jag ska vara ärlig.

Alla vet vad du har gjort, och vad du alltså är kapabel till att göra.

Du är kapabel till att helt förstöra en tioårings liv. Jag vet att i slutändan så kommer bli något bra utav det här. Om några år kommer allting vara över, då kommer jag bli lycklig. Jag slipper alla dessa ensamma och kalla kvällar av gråt och smärta. En dag kommer jag att vakna upp och vara stark. Och veta att jag klarade det, trotts dina hot och leénden.

Jag vet att jag kommer förstå att allting var ditt fel, i och med att det var du som var vuxen och jag bara var ett barn. Men jag tänker inte så nu, jag tänker att det var mitt fel till stor del. Men jag har ändrat min inställning lite grann, ju mer folk säger att det verkligen bara är hans fel så börjar jag sakta men säkert att förstå.

Jag vill inte höra dig förklara, jag vill inte ens se dig prata. Din mun ska vara stängd, den har redan sagt alltför mycket till mig och andra. Sagt är sagt och gjort är gjort. Kan inte ändras. Det du har gjort mot mig, det har du gjort. Du kan inte säga att "du inte var i dina sinnesfullabruk". Jag vill inte ha några ursäkter. Du har förstört mitt och tre andra personers liv, och det ska du få igen för. Kanske inte av mig, men av andra. Inte i form av slag och ord, men utav avikelse. Och det kanske är värre, inte vet jag.

Allt jag vet är att jag aldrig någonsin varken vill se, prata eller ens höra något från dig. Du är ett avslutat kapitel nu, och jag ska ta mig vidare. Men samtidigt vill jag på något sätt tacka dig, för du gjorde mig starkare. Jag har vuxit sen jag vågade berätta. Jag är inte rädd för dig längre.

Har under hela min uppväxt sätt dig som en STOR vuxen, läskig man. Men nu är du bara 10 cm längre än mig, gammal och inte alls lika "stor". Jag har hela tiden varit rädd för den "stora" mannen, men nu är du inte den mannen längre.

Skulle inte påstå att jag hatar dig, för det är du inte värd. Du finns inte i mina ögon, du är ingen person du är bara han. Inget mer än han, och du kommer aldrig bli något sådant heller oavsett vad du gör. Hoppas ditt liv också löser sig tillslut, att du trotts allt får ett jobb eller en lägenhet. För med dina prickar så tror jag inte att du kommer komma speciellt långt och det ber jag om ursäkt för. Men sanningen kommer ifatt en tillslut, även när du minst anar det.