Hur mår jag?

Jag tror inte riktigt att varken jag själv eller någon annan riktigt har förstått vad jag själv har gått igenom. Jag har aldrig liksom tänkt på det sättet, att de liksom är "sexuellt utnyttjande" eller vad de nu kallar det. Jag har alltid sätt det som den där saken, han liksom. Inget annat, inget värre.

Jag har mått dåligt för det, men inte riktigt förstått det själv. Jag har haft ont i magen så länge jag kan minnas, men aldrig tänkt att det var för den "lilla" saken. För mig har det aldrig känts som en stor grej, har aldrig riktigt förstått vad som egentligen har hänt. Det var först när jag berättade om det på bloggen och verkligen satte ord på mina minnen. Då först förstod jag vad som egentligen hade hänt, och började inse att det faktiskt var fel.

Jag har heller aldrig velat prata om det, varför vet jag helt ärligt inte. Det har inte varit något som man pratar om, jag har skämts. Känt rädsla för att bli hånad eller utsatt för något ännu värre utav honom. Jag var livrädd att han skulle slå mig, eller skrika åt mig. Allt han gjorde var obehagligt, till och med när han tog av sig jackan eller knöt skorna.

Jag ångrar mig tusen gånger om att jag inte berättade för tre år sedan när jag verkligen hade chansen, men jag var inte redo att berätta. Jag kunde bara inte. Låg dagar i streck och funderade på om jag skulle berätta det eller inte. Jag hittade inte rätt tillfälle och tiden rann ut, allt detta var över.

De första dagarna/veckorna efter att jag hade berättat för familjen och polisen ångrade jag mig något enormt mycket. Jag var så förvirrad av alla dessa frågor och funderingar jag hela tiden fick av poliser, mamma och pappa. Jag visste knappt vad som var sant, och vad som bara var en hemsk mardröm. Och jag stängde åter igen in mig i mig själv, stängde av allmänheten helt.

När sedan första avslaget kom, att det var preskiberat så sjönk jag till botten helt. Jag tröck bort allt och alla, ville bara vara ensam i ett mörkt rum och gråta. Tror helt ärligt att jag kom in i någon slags depression där i ett par månader. Pratade med min psykolog, men ingenting verkade hjälpa. Enda som hjälpe var att vara med johan.

Min älskling lät mig prata när jag ville, gråta när det blev för mycket och skrika när jag behövde det. Han var underbar i flera månader och han var den enda som fick mig att le. Jag vet att jag aldrig kommer kunna tacka honom nog för allt han har gjort mot mig. Och jag vet att jag sällan visar hur tacksam jag faktiskt egentligen är.


Och jag är tacksam, för allt. Ett sms, ett samtal eller ett "hej hur är det?" i skolan gör faktiskt min dag, tro det eller ej. Jag har insett nu att jag kanske har skrämt bort en hel del med att berätta det här. Men det var faktiskt inte meningen.

Den största anledningen till att jag valde att komma ut med det här via bloggen var för att jag ville att folk skulle försöka förstå varför jag betéer mig som jag gör ibland. Varför jag helt plötsligt bara ringer och vill prata, och varför jag har extra dåliga dagar än de flesta. Och jag ber om ursäkt ifall det uppfattas som gnäll, för det är verkligen inte menat så. Jag har mina dåliga dagar och stunder, men vet inte riktigt än hur jag ska hantera det.

Jag har kommit en bra bit på vägen, men jag är inte framme än. Långt ifrån, men jag börjar resa mig sakta men säkert. Jag har bestämt mig för att klara dethär, oavsett vad som kan tänkas hindra mig. Jag ska inte ge upp, jag ska leva klart mitt liv. Lycklig, det ska jag vara en dag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0