Duuuktig!
Haft np i svenska idag, nästan tre timmars rast och sen slutat mer än en timme tidigare och dessutom tränat. Idaaag va en bra dag! Nu väntas god middag med min underbara mor!
•••
Ligger på golvet och sorterar tvätt, ska tvätta, städa mitt rum och sen hitta orken att plugga. Min kväll, jappjapp!
~
deppmode
Jag vet att du aldrig kommer förstå mig.
Jag vet att jag inte är en enkel person.
Jag vet att jag ibland går över gränsen.
Jag vet att jag ibland går över gränsen.
Jag vet att jag ibland blir för mycket.
Jag vet att det här inte är lätt för dig heller.
Jag vet att jag borde ge dig mer space.
Jag vet att jag kan vara rent ut sagt förjävlig ibland.
Jag vet att jag kräver mycket tid.
Jag vet att jag ofta behöver prata.
Jag vet att jag inte är ensam om den här saken.
Jag vet att jag inte litar på någon.
Jag vet att mitt liv är komplicerat.
Jag vet att jag ofta är ledsen.
Jag vet att du vill vara ifred.
Jag vet att jag är väldigt blyg.
Jag vet att jag är väldigt känslig.
Jag vet att jag kan vara för på ibland.
Jag vet att jag är självisk.
Jag vet att jag alltid vill ha koll.
Men du måste försöka förstå vad jag går igenom, och finnas där. Det är allt jag begär, att du alltid finns där,
Jag kan inte lita på dig, om du inte finns där när jag behöver det.
Men att alltid finnas där innebär inte att du måste ställa in allt och bara fokusera på mig, det innebär att du alltid finns tillgänglig och gör ditt bästa för att hjälpa mig. Jag kräver inte att du ska ställa allting till rätta bara sådär.
Att finnas där innebär att alltid lyssna när jag behöver prata, låta mig gråta när jag behöver gråta och att låta mig vara förbannad när jag är förbannad.
Jag vill så gärna kunna lita på dig, men jag kan bara inte. För att jag ska kunna lita på dig måste jag veta att du alltid finns där där till 100%. Jag vill veta vart jag har människor, exakt. Men just nu vet jag inte riktigt vart jag har dig.
Älskar du mig? Gör du verkligen det? För jag behöver få det bekräftat. Exakt nu.
.
Jag är trött på det här
Lång text
När jag bestämde mig för att "gå ut offentligt" om min uppväxt så förberedde jag mig för att inte bli trodd, bli avvisad och lämnad. Att bli trodd var det inte några som helst problem med, de flesta trodde mig och var på min sida i förhören osv. Men det var inte det jag var mest rädd för, jag var mest rädd för att bli avvisad och lämnad. Lämnad var nog det värsta som skulle kunna hända, för jag kände på mig att jag skulle behöva fokt runt omkring mig dygnet runt för att känna mig trygg. Och även fast jag kanske aldrig riktigt erkände det så var jag livrädd att han skulle söka upp mig och göra mig illa under den första månaden.
Iallafall, när jag berättade om det på bloggen fick jag meddelanden från massor av folk direkt, folk som jag knappt kände där dom skrev hur mycket det berörde dom, att dom alltid fanns där, att de va ledsna för min skull osv.
Men det som chockade mig var att knappt någon av mina "närmaste vänner" hörde av sig alls. Jag försöke ta kontakt och skriva, men jag fick känslan av att folk inte längre ville ha något med mig att göra. Så jag drog mig tillbaka, tänkte att det kanske var bäst så.
Jag stängde in mig själv i en bubbla, pratade knappt med någon förutom min familj, sanna och johan. Jag hade så mycket att säga, så mycket att få ur mig. Men jag kunde inte, det gick inte. Jag ville inte ge någon bekymmer, eller att någon skulle vara med mig för att den tyckte synd om mig. Jag slutade fråga folk om de ville träffa mig, för att jag var så otroligt rädd att bli avvisad.
Jag började sakta men säkert få känslan av att folk var rädda för mig, rädda för vad de skulle säga eller göra i min omgivning. Märkte att folk tänkte extra noga på vad de sa när jag var med. Jag uppskattade självklart att folk var "försiktiga" i början, för de första två månaderna var jag väldigt skör, och tog åt mig.
Så fort någon t.ex ens sa ordet pedofil, barndom eller något annat som har med det att göra så högg det till i mig. Och det gjorde ont. Och hans namn var det värsta. Klarade inte av att höra det utan att börja gråta.
Jag vill inte ha uppmärksamhet, medlidande eller något sånt. Jag vill ha mina underbara och omtänksamma vänner tillbaka. För jag saknar er, tjejhelger och liksom bara.. ja, ha någon där.
Iallafall, när jag berättade om det på bloggen fick jag meddelanden från massor av folk direkt, folk som jag knappt kände där dom skrev hur mycket det berörde dom, att dom alltid fanns där, att de va ledsna för min skull osv.
Men det som chockade mig var att knappt någon av mina "närmaste vänner" hörde av sig alls. Jag försöke ta kontakt och skriva, men jag fick känslan av att folk inte längre ville ha något med mig att göra. Så jag drog mig tillbaka, tänkte att det kanske var bäst så.
Jag stängde in mig själv i en bubbla, pratade knappt med någon förutom min familj, sanna och johan. Jag hade så mycket att säga, så mycket att få ur mig. Men jag kunde inte, det gick inte. Jag ville inte ge någon bekymmer, eller att någon skulle vara med mig för att den tyckte synd om mig. Jag slutade fråga folk om de ville träffa mig, för att jag var så otroligt rädd att bli avvisad.
Jag började sakta men säkert få känslan av att folk var rädda för mig, rädda för vad de skulle säga eller göra i min omgivning. Märkte att folk tänkte extra noga på vad de sa när jag var med. Jag uppskattade självklart att folk var "försiktiga" i början, för de första två månaderna var jag väldigt skör, och tog åt mig.
Så fort någon t.ex ens sa ordet pedofil, barndom eller något annat som har med det att göra så högg det till i mig. Och det gjorde ont. Och hans namn var det värsta. Klarade inte av att höra det utan att börja gråta.
Jag vill inte ha uppmärksamhet, medlidande eller något sånt. Jag vill ha mina underbara och omtänksamma vänner tillbaka. För jag saknar er, tjejhelger och liksom bara.. ja, ha någon där.
