Lång text
När jag bestämde mig för att "gå ut offentligt" om min uppväxt så förberedde jag mig för att inte bli trodd, bli avvisad och lämnad. Att bli trodd var det inte några som helst problem med, de flesta trodde mig och var på min sida i förhören osv. Men det var inte det jag var mest rädd för, jag var mest rädd för att bli avvisad och lämnad. Lämnad var nog det värsta som skulle kunna hända, för jag kände på mig att jag skulle behöva fokt runt omkring mig dygnet runt för att känna mig trygg. Och även fast jag kanske aldrig riktigt erkände det så var jag livrädd att han skulle söka upp mig och göra mig illa under den första månaden.
Iallafall, när jag berättade om det på bloggen fick jag meddelanden från massor av folk direkt, folk som jag knappt kände där dom skrev hur mycket det berörde dom, att dom alltid fanns där, att de va ledsna för min skull osv.
Men det som chockade mig var att knappt någon av mina "närmaste vänner" hörde av sig alls. Jag försöke ta kontakt och skriva, men jag fick känslan av att folk inte längre ville ha något med mig att göra. Så jag drog mig tillbaka, tänkte att det kanske var bäst så.
Jag stängde in mig själv i en bubbla, pratade knappt med någon förutom min familj, sanna och johan. Jag hade så mycket att säga, så mycket att få ur mig. Men jag kunde inte, det gick inte. Jag ville inte ge någon bekymmer, eller att någon skulle vara med mig för att den tyckte synd om mig. Jag slutade fråga folk om de ville träffa mig, för att jag var så otroligt rädd att bli avvisad.
Jag började sakta men säkert få känslan av att folk var rädda för mig, rädda för vad de skulle säga eller göra i min omgivning. Märkte att folk tänkte extra noga på vad de sa när jag var med. Jag uppskattade självklart att folk var "försiktiga" i början, för de första två månaderna var jag väldigt skör, och tog åt mig.
Så fort någon t.ex ens sa ordet pedofil, barndom eller något annat som har med det att göra så högg det till i mig. Och det gjorde ont. Och hans namn var det värsta. Klarade inte av att höra det utan att börja gråta.
Jag vill inte ha uppmärksamhet, medlidande eller något sånt. Jag vill ha mina underbara och omtänksamma vänner tillbaka. För jag saknar er, tjejhelger och liksom bara.. ja, ha någon där.
Iallafall, när jag berättade om det på bloggen fick jag meddelanden från massor av folk direkt, folk som jag knappt kände där dom skrev hur mycket det berörde dom, att dom alltid fanns där, att de va ledsna för min skull osv.
Men det som chockade mig var att knappt någon av mina "närmaste vänner" hörde av sig alls. Jag försöke ta kontakt och skriva, men jag fick känslan av att folk inte längre ville ha något med mig att göra. Så jag drog mig tillbaka, tänkte att det kanske var bäst så.
Jag stängde in mig själv i en bubbla, pratade knappt med någon förutom min familj, sanna och johan. Jag hade så mycket att säga, så mycket att få ur mig. Men jag kunde inte, det gick inte. Jag ville inte ge någon bekymmer, eller att någon skulle vara med mig för att den tyckte synd om mig. Jag slutade fråga folk om de ville träffa mig, för att jag var så otroligt rädd att bli avvisad.
Jag började sakta men säkert få känslan av att folk var rädda för mig, rädda för vad de skulle säga eller göra i min omgivning. Märkte att folk tänkte extra noga på vad de sa när jag var med. Jag uppskattade självklart att folk var "försiktiga" i början, för de första två månaderna var jag väldigt skör, och tog åt mig.
Så fort någon t.ex ens sa ordet pedofil, barndom eller något annat som har med det att göra så högg det till i mig. Och det gjorde ont. Och hans namn var det värsta. Klarade inte av att höra det utan att börja gråta.
Jag vill inte ha uppmärksamhet, medlidande eller något sånt. Jag vill ha mina underbara och omtänksamma vänner tillbaka. För jag saknar er, tjejhelger och liksom bara.. ja, ha någon där.
Kommentarer
Trackback
