sofie

Jag vet inte vad jag ska göra, dagarna flyger förbi och det har snart gått ett helt år. Det har snart gått ett helt år av saknad, sorg och ångest. Varför? Varför just du? Och varför just nu? Hur kunde du lämna mig? Hur kunde du vara så egoistisk och bara ta ditt liv? Du kunde ha försökt, kämpat iallafall några timmar till. Då hade jag kunnat hjälpa och försöka förstå. Du kunde väl ha sagt något? Du kunde väl ha berättat vad som var så pass fel så att du faktiskt valde att ta ditt eget liv. 

Nej lisa, jag kommer aldrig förlåta dig. För jag kommer leva resten av mitt liv och ha ångest för att vi inte pratade. Skuld för att jag inte orkade prata just då. Och jag kommer sakna dig hela mitt liv. Jag tror aldrig jag kommer kunna acceptera att du är borta, för du är inte borta. Du lever inom mig, där du dansar som en flodhäst och sjunger som en ängel. 

Snälla, snälla, snälla kom tillbaka. Bara ett tag, så jag får krama dig och säga hur tacksam och glad jag är för allt du gjort. Och säga hur mycket jag älskar dig. Varje dag. Varje timme och varje sekund.

Älskade underbara syster, du är allt. Jag älskar dig över allt och annat, och jag längtar tills den dagen vi ses igen. För jag vet att vi kommer att göra det.