sofie

Idag är det exakt fyra månader sen du tog ditt sista andetag. Fyra månader. Kan fortfarande inte fatta att du faktiskt inte finns längre, att du liksom är död.
Jag kommer aldrig glömma dig, ditt skratt, din röst, dina händer och dina kramar. Du gjorde mig hel på något vis, du var den enda som verkligen förstod och verkligen visade att du ville hjälpa.
Alla sömnlösa nätter då du ringt mig och vi bara pratat, alla killproblem osv. Du fanns alltid där, oavsett vad. Jämt. Hela tiden.
Jag saknar dig så det gör ont, somnar fortfarande gråtandes för att det känns så himla orättvist.

Varför sa du inte att det var så illa? Varför varnade du oss inte?
Varför tog du ditt eget liv?
Varför lämnade du mig just nu?

Jag har såå mycket att berätta för dig, jag vill att du ska veta allt! Min första tanke när något händer är fortfarande: ååh det där måste jag berätta för lisa. Men du kommer aldrig få veta något längre..

Jag vet ju att du aldrig kommer att komma tillbaka, och valet du gjorde var antagligen den bästa utvägen för dig. Så jag ska vara stark och leva för dig mitt hjärta!
Föralltid bästavän, jag älskar dig.