sofie

Jag känner att detta kommer att bli ännu en sån där deppblogg, och jag vill inte ha någon sådan. Men just nu känner jag att jag verkligen måste skriva av mig då jag inte har någon att prata med. 

 

Min psykolog säger att jag ska skriva. Skriva vad jag känner. Men det går inte, jag har ingenting att varken skriva eller säga. Jag är helt tom, helt borta. Jag känner inte igen mig själv, jag velar fram och tillbaka hela tiden när det gäller allt. Jag orkar inte med skolan och gråter mig till söms natt efter natt. 

 

Jag klarar inte av någonting längre, minsta lilla och jag blir antingen förbannad eller ledsen. Jag vet inte varför, och jag ber tusen gånger om ursäkt för det. Jag skäller och skriker på människor, som faktiskt försöker hjälpa mig. Men JA jag behöver hjälp. Av vänner. Människor runt omkring. Jag behöver er, dig. 

 

Innan allt det här hade jag många. vi pratade varje dag och folk sa hur mycket dom älskade mig och allt var så bra. Och det va tack vare det som jag fick mod att berätta, och våga stå för det.

 

Men något hände när jag berättade. Alla blev osäkra och rädda för mig. De visste inte hur de skulle bete sig eller vad de skulle säga. Alla förändrades, och försvann mer och mer. Folk som innan kramat mig i skolan, tittade inte ens på mig. 

 

Men jag har inte förändrats. Jag är precis samma person. "glada sofie" som alla säger. Jag behöver folk runt mig hela tiden. Någon som är tillgänglig 24/7. Du behöver inte förstå, du behöver bara lyssna och säga att jag klarar det. Jag vet att jag klarar det, jag har gjort det hittils.

 

Jag har klarat rätt mycket fram tills nu om jag tänker efter. jag har klarat hans otäcka leénde, hans svettiga händer och hans obehagliga röst. Jag har klarat av hans hot och alla dessa jävla kvällar.Och allt har jag klarat av helt själv, utan hjälp. Endast en dagbok. 

 

Men jag säger inte att det är en piece of cake, tvärt om. Det är så jävla svårt så ni förstår inte. Jag har mardrömmar, och kan fortfarande känna hans händer på min kropp vissa nätter. Jag ser hans äckliga leénde gång på gång. Överallt. Och den där jävla garderoben, och din jävla fula skjorta.

 

Försvinn ur mitt liv någon gång. dö, bara dö.