sofie

visst, jag kunde prata med dig och du med mig.

Vi visste allt om varandra.

Men vi har glidit isär, vi har tappat varandra någonstans på vägen

men jag vet inte vart. Du var det bästa jag hade, jag älskade dig så

enormt mycket så det fanns inte.

Men sen kom alla andra in i bilden och du glömde bort mig. 
jag visste att du gillade honom, så jag tänkte; aja låt henne vara med honom.
för det absolut bästa jag visste var att se dig glad.

Jag tänkte på dig varje torsdag i ett halvår och hoppas förjäves

på att du skulle fråga om vi skulle träffas. Men det gjorde du inte.

Du frågade aldrig, du hade glömt bort mig.

Jag kände mig så ensam, fast att jag liksom hade andra där.

Men ändå, jag kände mig sviken och bortglömd.

Efter allt jag har gjort för dig, och du för mig så fanns jag liksom inte längre.

Jag har försökt nu, i ett år att få kontakt med dig.

Men varje gång jag frågar så säger du nej för att du är upptagen.

Förut blev jag ledsen, nu blir jag så jävla förbannad.

Det finns 7 dagar på en vecka, 168 timmar och 604 800 sekunder.

Du kan inte säga att du inte har tid, för tid har du.

Du vill bara inte umgås med mig, inte sant? Men SÄG DET DÅ.

Jag mår så jävla dåligt pågrund av dig så du anar inte, jag är så

oerhört trött på dig så det finns inte.

Du sårar mig, hela jävla tiden men du fattar inte hur ont det gör inuti mig.

Och du kan inte heller skylla på att jag är med johan

och att du tycker att jag är lycklig nu och inte behöver dig.

För så är det fan inte, visst jag har johan och jag är lycklig till viss del.

Men killar är inte allt, jag behöver tjej kompisar.

Jag behöver, eller rättare sagt behövde dig.

Men du har bevisat för mig nu under ett år att du helt enkelt inte är värd det.

För en kompis är ju någon som alltid finns där, eller hur?

Jag har frågat så himla många gånger nu, men är så otroligt trött på att alltid få dissen.

Jag köper inte dina jävla ursäkter längre.

Förlåt att jag inte dög som en bästavän, för något fel måste jag ju ha gjort.

Hade jag inte gjort något hade du velat vara med mig.

Du hade berättat saker för mig, och du hade inte glömt bort mig.
Ledsen att jag inte räcker till, men jag har gjort mitt bästa.

Förlåt, men nu orkar jag verkligen inte längre.

Jag har kämpat nog, och jag ger upp dig och mig nu.

Kom inte och säg nu att DU ska börja fråga, att vi har ett sommarlov eller att

vi börjar i samma klass nästa år. och ja, självklart får vi sommarlov och vi kommer

att hamna i samma klass. Men det ändrar ingenting.

För jag känner dig och du har inte tid.

Ditt liv är för viktigt för att jag ska kunna vara en del av det.

Jag har insett det nu, så från och med nu lever du ditt liv

Och så lever jag mitt.

Utan dig, utan varandra.