sofie

Varje kväll i ett år grät jag. Jag grät för att du är en sån jävla idiot. Du tror att du kan behandla mig precis hur du vill. Och jag har tillåtit det i 16 år. Det värsta är inte att du inte har tid, utan det värsta är att du inte tar dig tid när du väl har det. Jag vet, det är flera mil mellan oss och du är väldigt upptagen. Men om man älskar någon, vilket du säger att du gör, så tar man sig tid för den personen. Du har alltid lagt mig åt sidan, du har alltid glömt bort mig och du har aldrig riktigt brytt dig på riktigt. Jag vet, du säger att du gör det. Men det är väldigt svårt att tro på en mun som har ljugit 100-tals gånger. Det är så äckligt jävla svårt. Du säger att jag är din prinsessa, att jag är världens finaste och att du älskar mig. Om du älskar mig så är dethär ett väldigt konstigt sett att visa det på. Du måste inse att det du gör är fel, du kan inte göra vad som helst. Du måste tänka om, jag är en levande människa. Jag har känslor och mina egna åsikter. Du kan inte göra vad du vill, du måste börja lyssna på mig annars kommer jag inte orka. Du gör så att jag ärligt talat känner mig värdelös. För om inte ens min egen pappa vill ha mig, då är jag världelös. En pappa ska finnas där för sin dotter i alla lägen, bry sig och visa intresse för vad man gör och uppmana till att klara av saker. Alla vill höra att man är bra och att man duger som man är. För mig känns det som att jag inte duger, och det är därför du nästan undviker mig. Jag vet att du har det mycket med jobbet osv, men du ringer aldrig även fast du har tid. Det är som om du stöter bort mig, hela tiden medvetet och det gör så otroligt jävla ont inuti mig. Vi har pratat om dethär tusentals gånger och du har lovat att ändra dig, men saken är den att du kommer aldrig förändras. Du kommer vara samma person tills du dör, jag kommer aldrig få uppleva allt det där jag vill. För du förstår inte hur jag känner och hur dåligt jag mår utav dethär. Du kan fråga vem som helst, fråga mamma. Hon har suttit med mig hundratals gånger och pratat, men jag får inte fram några ord. Allt jag kan göra är att gråta och mamma tycker jag ska stänga av dig och bryta allt. Men det går inte, du är en sån stor del av mig och det är därför det gör så fruktansvärt ont när du sårar mig. Jag har skrivit i en bok i snart 6 år om dig, hur dåligt jag har mått. Det börjar när jag va 10 och redan då mådde jag dåligt av allt sånthär. Pappa, jag klarar inte av det här så mycket längre, jag måste bli av med det här på något sett för att må bra. För just nu stänger jag in mig själv, och deppar ner mig i precis allt. Och allt jag tänker på är att du inte älskar och bryr dig om mig. För det gör man inte om man skiter i sin dotter. Hoppas du läste och iaf tänker efter på hur du är.