sofie

Hej, nu har jag fått en del kommentarer som vill att jag ska berätta vad som egentligen har hänt.

 

Min låtsas pappa hade en kompis som hette anders, han var jämt hemma hos oss och umgicks mycket med thomas eftersom de jagade i samma jaktlag. Jag hade absolut ingenting emot honom förens jag började bli runt 8/9 år, jag började känna mig iaktagen, och kände obehag. Han tittade så konstigt hela tiden, han gjorde allt för att röra mig och hela tiden komma nära. Jag undvek honom så mycket som jag kunde, men det gick inte. Så fort jag vände mig om så stod han där. Och log. Jag sa till mamma att jag inte ville ha honom där, för att han var äcklig. Hon brydde sig inte, hon sa mest; men skärp dig, han är inte farlig. Men hon visste inte vad han gjorde.

 

När jag var 9 år så kom han alltid till oss på kvällarna och tittade på tv eftersom han bodde ensam och antagligen kände sig ensam. Varje kväll han var hos oss så gick han upp till mitt rum och för att säga godnatt till mig. Och eftersom han var där så ofta så tänkte jag att; han är nog inte farlig. Men en kväll frågade han om han fick klia mig på ryggen, och jag sa ja. Jag la mig på mage, han drog upp mitt nattlinne och började klia. Han frågade om det var skönt och jag skrattade och sa ja. Då tog han handen längre ner, och längre ner. Jag frågade vad han gjorde, men han sa ingenting. Jag försökte vika undan, men han höll kvar handen. Jag sa att det räckte, men han slutade inte. Så jag låg där, vågade inte säga något mer, eftersom jag insåg att det skulle kvitta. Tillslut tog han bort handen. Drog ner nattlinnet igen, jag tittade på honom, och han på mig. Han log, och sen gick han.

 

Efter den kvällen blev jag rädd för honom, varje gång han kom så låste jag in mig på toaletten eller såg till att vara på mitt rum. Ibland ställde jag skrivbordet för dörren, så att han inte skulle kunna komma in.

Han började närma sig allt mer och mer, en gång när jag satt och gjorde läxor. Han satte sig bredvid mig och tog min hand emot hans kuk, jag drog snabbt bort den. Men han tog tillbaka den. Sen gick någon upp för trappan och då gick han ut. Utan att säga någonting.

 

Någon månad senaste kom han för att säga godnatt igen, han frågade om jag ville bli kliad på ryggen igen, men jag sa nej tack. Då tittade han förvånat på mig, jag vände mig mot tvn och tittade på den. Han började dra med handen över min mage och gick sedan neråt. Jag tittade på honom, och undrade; ska det vara såhär? ska han ta på mig? Sen hörde han något i trappan, log mot mig och gick ut. Jag bröt ihop. Jag klarade inte mer.

 

Jag började sakta men säkert undvika alla män i min omgivning, slutade sova i pappas säng när jag var där, undvek morfars kramar, ingemars kramar och till och med min "extra pappa pierre". Thomas, som jag alltid suttit i knät hos, kramats osv med, tittade jag knappt åt. Jag var inne i min egna värld, i världen då män var svikare. Jag litade inte på dom, dom var äckliga. Och dom var bara ute efter en sak.

 

När jag var 10 började anders "hota mig", såsom "det här pratar man inte om", " du har väl inte berättat?" , "du får inte berätta" osv. Jag ville berätta för mamma, men jag kunde inte. Jag undrade vad han skulle göra, jag vågade inte. Tänk ifall han skulle göra något värre?

 

År 2007 var det värsta året i hela mitt liv. Jag fick aneroxia, jag svälte mig själv så illa så sjukhuset i princip var mitt hem. Jag kunde inte äta, började duscha varje dag för att bli av med ångesten, ångesten jag än har idag. Jag orkade ingenting, skrev dagböcker efter dagböcker tills jag inte hade något mer att skriva. Allting kom i omgångar, och jag visste varken ut eller in. Jag ville helt enkelt inte vara kvar på jorden, jag kunde inte. Ingen visste, ingen förutom jag och han. Och det var så det skulle vara.

 

Det var först när jag träffade johan som jag vågade berätta för honom, jag sa rakt ut. Utan att ens tänka, sen ångrade jag mig och tänkte; shit, tänk om han får veta? Johan fick såklart panik, och sa att jag skulle berätta för min mamma, men jag klarade det inte. Min största rädsla var att inte bli trodd, att hon skulle skratta åt mig.

 

Månaderna gick, jag var på toppen, och sjönk till botten. Men så i maj/juni så tog det slut mellan mig och johan, jag var så förstörd. Jag visste inte vad jag skulle göra, han va de enda jag hade. Så jag gjorde det.

Jag berättade för mamma vad som hade hänt. Hon blev chockad, trodde inte att det var sant, och att det var försent att anmäla. Så jag trodde samma sak.

 

I juli i år berättade jag för min pappa. Han blev förbannad och tvingade mig att berätta vad han hette, vart han bodde och exakt vad som hänt. Dagen efter väckte thomas mig och berättade att polisen hade tagit honom, han hade erkänt allt. Ett tag senare kom både han och mamma hem och berättade vad som hade hänt. Pappa hade spelat in allt som dom sa i mobilen, sen hade dom ringt polisen och dom hade kört honom till häktet.
Några dagar senare kallades jag och mamma på förhör, det var hemskt. Jobbiga frågor, kameror osv. Men jag klarade det. Vi fick inte höra något på ett tag, men sen såg vi honom hemma i trädgården. Några veckor senare fick vi ett brev om att det var nerlagt, för att det var preskiberat (hade gått för lång tid, från brottet till anmälan).

 

För ungefär en månad sen gjorde jag, enligt mig, det ofattbara. Jag skrev ett brev ,där jag beskrev hur jag har mått de senaste åren pågrund av honom, och att jag ville ha svar på varför. Jag och johan åkte hem till honom, knackade på hans dörr och gav det face to face till hans mamma. När vi kom hem så ringde han.

 

Han sa att han inte hade något svar, att han inte var i sina finnesfulla bruk. Han hade inga svar på något, allt han sa var att han va psykiskt sjuk, att han inte mådde bra och att det var honom det var synd om. Jag har aldrig nånsin hört någon sådär svag som han är.

 

Efter det har det inte hänt något mer, har knappt sätt honom. Jag har känt att jag har kunnat börja om. Ny skola, nytt rum osv. Mardrömmen slutade, och jag känner mig fri. För första gången i mitt liv, så känns mitt leende äkta. Jag vågar äntligen vara mig själv och komma ut ur min bubbla.

 

Men det kommer tillbaka, då och då. Ångest. Jag känner mig äcklig och vill bara gråta. Känner mig svag och ynklig. Men utan min familj, vissa vänner och johan hade jag inte klarat det.

 

Trodde dock att vissa personer skulle bry sig/ställa upp mer. Och förstå, att det här faktiskt har förstört en hel del av min uppväxt. T.ex. att vara "social". Har haft väldigt svårt att prata med nya människor, både tjejer och killar. För att jag har haft så himla svårt att lita på människor.