sofie

Det har snart gått ett halvår sedan allting hände. 6 månader. 182 dagar. 

Det känns som det inte alls var länge sen Thomas väckte mig och frågade ifall jag hade berättat för pappa om Anders. Och sen att polisen hade hämtat honom. Känslan gick inte att beskriva, det var helt jävla ofattbart. 

 

 

Jag sitter fortfarande ensamma kvällar ibland, och undrar varför. Varför gjorde han så? Vad var hans syfte, och vad tänkte han på? Ville han "tillfredställa" sig själv, eller ville han på något sätt göra mig illa/rädd?

 

Jag har aldrig förstått, och kommer nog aldrig förstå. Och om jag ska vara helt ärlig så vill jag nog inte veta längre. För svaret han har, kommer bara göra det värre för mig. När jag faceade honom, så ställde jag frågan "varför". Men han hade dessvärre inget riktigt svar, allt han hade och säga var: " jag vet inte riktigt, det är svårt att förklara. Det är inte många som tänker som mig. Jag var helt enkelt inte i mina sinnesfulla bruk." 

 

Den där meningen och hans röst, ekar i mitt huvud gång på gång. Svaret var inte alls som jag hade förväntat mig, långt ifrån. Jag blev besviken och arg, rädd och ledsen. Han var inte alls samma person som jag hela mitt liv varit rädd för. Jag har alltid sätt anders som en stor, stark, vuxen man. Men det var han inte längre. Liten och ynklig. Det var hur jag nu såg honom.

 

Jag insåg att hela mitt liv hade varit en lögn. Jag har gått i nästan 6 år, och varit rädd för en person som i själva verket inte alls existerade. Han fanns bara i mina drömmar, för den här mannen stämde inte alls ihop med vad jag alltid trott.

 

Nu för tiden, kan jag åka förbi hans hus utan några som helst konstigheter. Jag är inte längre rädd för honom. Han är ingenting. På frågan jag fått om jag hatar honom så är svaret nej. Jag hatar honom inte. Han är helt enkelt inte värd det. Han finns inte för mig, han är luft om ens det.

 

Jag vill inte ha någonting med den mannen att göra. Han har gjort tillräckligt, i mina drömmar och i min verklighet. Jag är annorlunda nu, jag är stark - starkare än nånsin. Jag bryter inte ihop för minsta lilla, jag står på mig själv och säger ifrån.

 

En annan fråga jag fått, är ifall han någonsin fick sitt straff. Svaret är nej, inte tekniskt sätt. Han fick varken fängelse, vård eller skadestånd för mig. Men jag tycker att han fick det värsta tänkbara straffet. Att bo kvar i ett samhälle, där alla vet exakt vem han är och vad han har gjort.

 

Han kommer antagligen inte få varken jobb eller nytt hus. Alla vet. Och hans skäms.Han har inte gått ut på hur länge som helst, ingen ser honom längre. Och jag tycker synd om honom, att den här saken kom ifatt honom. För nu kommer han få lida så länge han lever. Och precis som han sa: " det var dumt gjort."