sofie

Innan mamma träffade thomas hade jag tre kusiner, sedan fick jag 6 till. En utav dom var du. Vi gjorde en massa saker tillsammans, vi lekte och var med varandra nästan jämt när någon fyllde år och på helgerna. Eftersom vi bodde grannar vinkade du alltid till mig när jag klev på bussen. Men sedan växte vi upp och ifrån varandra, vi slutade prata och umgicks nästan aldrig mer. Sen hände det en del grejer och jag blev rädd för dig. Jag förstod inte hur du kunde göra vissa saker på det sättet. Och i somras satt vi hemma hos mig och pratade, du berättade att du ville gifta dig, få barn, hus och allt det där. Och det gjorde ont att höra eftersom jag visste att du inte skulle få vara med om det. Men just då förstod jag inte att du skulle dö för tidigt. Jag kunde inte förstå att du liksom skulle försvinna, även fast jag var så jävla medveten om det. Allt gick så fort, jag hann inte med. För en vecka sen såg jag dig i rullstolen, du såg så svag ut och det var då jag började fatta att det snart kommer vara över. Och imorse kom beskedet. Mamma berättade att thomas hade fått ett sms: * är borta. Det är så jävla ofattbart, mina tårar bara sprutar jag vet inte vart jag ska ta vägen. Och det läskiga är att jag inte har kunnat sova inatt, jag har liksom känt mig iaktagen av något. Är det du? ska du spöka för mig nu? det kommer jag ihåg att du sa när vi va små, " när jag dör så ska jag spöka för dig, för jag vet hur mörkrädd du är"