sofie

Ni som sitter och skriver en massa om att våran avslutningskabaré var så jävla dålig, varför gjorde ni då ingenting för att göra den bättre? Vi hade sammanlagt nio dagar att skriva manus, fixa musik, dans, plakat osv. Tror ni att det var så jävla lätt eller? Och det var inte heller speciellt lätt att skriva ett manus till ett LAN. Liksom kom igen? typ 20 % av alla som var med i kabarén lanar. Det var ni som klagar som kom på vad det skulle handla om, inte vi. Så nu tycker jag ni ska ta och hålla käften, för ni har inte gjort ett piss för att göra saken bättre. Visst, showen blev inte den bästa nånsin men vi gjorde vårat bästa åtminstånde och det är väl det som räknas? Iallafall enligt mig. Tycker dock det är jävligt snålt av er att lägga ut på facebook hur jävla dåliga och värdelösa vi är, med namn dessutom. Ni hade inte behövt skriva någonting alls. Tycker ni att den sög så visst, fine. Men det var riktigt jävla omoget att skriva ut det. Seröst, hur gamla är ni? då tycker jag att ni kan göra det bättre själva om det nu var så jävla lätt.

Det har snart gått ett år sen vi träffades för första gången. Och jag kommer ihåg den dagen som om det vore igår. Jag och eve låg nere vid staketet, du och anton var påväg men fick punka på vägen. Men tillslut kom ni, du i grön/blommiga badbyxor och antons pilotbrillor. Direkt när jag såg dig kände jag att det var kört, du var på tok för snygg för mig. Jag tänkte; fan nu kommer han bli besviken och dissa mig. Men det gjorde du inte. Vi började skriva mer, träffades redan dagen efter på tivolit. Samma tivoli som du och jag var på i helgen tillsammans. Jag vet, du sa från början att du inte ville ha ett förhållande, att du ville satsa på pingisen och dina kompisar. Men vi försökte, och det är jag oerhört glad för. Jag ångrar inte en sekund tillsammans med dig, du gjorde mig till en ny människa. Du gav mig självförtroende och självkänsla utan dess like. Förstår inte hur du gjorde det, för jag har alltid varit den blyga och oskyldiga tjejen som inte vågat träffa killar. Men allt kändes så rätt med dig från första början, allt var så perfekt och jag levde i en dröm. Jag ville aldrig vakna upp, och varje gång vi träffades bubblade det inuti mig och jag kände mig sådär onormalt lycklig på nått vis. Jag kände att ingenting var omöjligt och jag klarade av allt. Sen när du berättade att din familj ville bjuda med mig till grekland så fick jag värsta lyckoruset. Går inte att beskriva, allt va så jävla underbart så det fanns inte! Men sen kom allt annat. Alla dessa bråk, konfliker, tjaffs och tårar. Går inte att beskriva hur dåligt jag mådde. Kände en sådan enorm skuld till vad jag orsakat vissa gånger. Att se personen som betydde allt för mig gråta gjorde så oerhört ont i mig. För det gjorde du. Du betydde verkligen världen för mig, du var mitt allt och jag älskade dig. Kanske för mycket, tyvärr. Och jag tror det va det som skrämde bort dig. Men jag har förstått nu, att jag hela tiden haft mer känslor för dig än vad du har haft för mig. Och det gör ont, för jag har insett nu. Det är försent. Det är försent att göra något åt. Men jag förstår fortfarande inte varför du lämnade mig, finner inga ord. Är så otroligt förvirrad så det finns inte, vet inte vad jag ska ta mig till. När du åkte igår, så kunde jag inte stå. Kände mig så otroligt svag. Jag bara låg på golvet och skrek rakt ut, för jag insåg vad jag hade förlorat. Dig. Den enda personen som har förstått mig, på riktigt. Inte nog med att jag förlorade dig, förlorade dessutom alla andra runt omkring. 

Kommer du ihåg ibörjan, när vi var sådär nykära och allt var så pinsamt? Allt det där är över nu. Du sa rakt ut att du inte älskade mig och att du inte hade några känslor. Hur tror du det känns? Efter tio månader tillsammans, du var helt kall, rörde inte en min. Sa inte ens hejdå till mig, allt du gjorde var att gå och smälla igen dörren. Förtjänade jag det? ja kanske. Jag vet, jag har försökt hindra dig ifrån massor. Men det är pågrund av min bakrund. Jag skyddar mig själv, för jag ville inte förlora dig. Du betydde alderless för mycket för att bara förlora för en skitgrej. Och ja, jag vet att jag kan vara tjurig och gnällig. Men jag är tjej, vad mer begär du av mig? jag kan inte vara någon annan än mig själv, och om du vill att jag ska ändra mig så är det inte mig du vill ha. Visst, du har också ett humör. Men det spelar ingen roll, jag tyckte om dig oavsett. För jag tyckte om dig för den du var, och det gör jag fortfarande innerst inne. 

Har inte kunnat smälta det än, att du faktiskt gjordet valet att lämna mig. Låg och grät hela kvällen igår, och bad verkligen till gud att du skulle komma tillbaka och säga att du ångrade dig. Och sen när du ringde blev jag arg, just för att du först förudmjukade mig och sen sa att du ångrade dig. Aldrig nånsin i hela mitt liv känt mig så utskämd och liksom.. finns inte ens ord. Skämdes på något sätt när du sa det. Och jag kände att jag bara ville dö, ville bort därifrån och försvinna föralltid. 

Men vad hände egentligen? det skulle vara du och jag, vi var menade för varandra. Det sa alla, och dom står fast vid det än. Fick en massa meddelanden igår, och iprincip alla skrev att vi hörde ihop. 
och jag känner det, på något jävla vis så ska det vara du och jag. 
Kom fram till idag att vi nog inte är så olika iallafall. Vi är båda envisa. För ingen av oss ger sig, men samtidigt är vi lika på många sätt om du tänker efter. 

Hur som helst, så kommer du alltid ha en grymt stor del av mitt hjärta. Oavsett hur mycket jag skulle hata dig, du kommer alltid finnas kvar. Kommer aldrig glömma tiden med dig, den var helt underbar!