"sometimes i think to much and put myself in a bad mood"
Ibland vill jag bara låsa in mig själv i ett rum och skrika. Fast ingen ska höra mig, absolut ingen.
Jag vill så mycket, men klarar så lite. Jag vill rädda världen, bli ihågkommen som en stark och vacker person. Hon som liksom gjorde skilland helt själv. Det är min dröm, som jag en dag ska uppfylla. Men när den dagen kommer så måste jag först ha lärt mig att vara stark.
Jag vill bort härifrån, försvinna och börja om på nytt. Liksom bli en ny person. Där ingen vet om Anders, där ingen vet om mitt förflutna. Och där ingen dömer mig. Jag vill skrika, allt vad jag har tills mitt ansikte blir helt blått och tills jag tappar andan och svimmar. Jag vill ha någon där, en trygghet som aldrig släpper min hand. Och som aldrig lämnar min sida hur jobbig jag än må vara.
Jag vill träffa någon som kan rädda mig ur den här skiten, någon som fullbordar mig. Någon som varit med om samma sak som jag. Någon som förstår vad det är jag går igenom, och någon som förstår mina tankar och funderingar. Hitills har jag inte träffat denna "någon". Denna "någon" verkar tyvärr inte existera.
Vad ska jag göra? Vad ska jag ta mig till? Ibland önskar jag att någon bara höll om mig, och bara kramade mig. Och aldrig någonsin släpper taget. Jag önskar att någon ser mig i ögonen och säger " jag vet att du inte är okej". Men ingen fattar. Ingen människa fattar, jag är inte okej. Inte inuti, inuti är jag så jävla trasig så att de vuxna i min omgivning skulle bli helt förstörda. JAG är förstörd. På alla linjer, nivåer och grader som finns.
Mitt självförtroende är längre än botten, jag vet inte vad tillit är eller ens vad orden "lita på" betyder. Ordet älska har tappat sin innebörd, och ordet tyst är det som ekar i mitt huvud från dag till natt. Hur får jag bort det? Hur försvinner han från mina tankar och från min kropp? Hur blir jag av med hans äckliga händer?
Vad i helvete ska jag göra? Kan inte prata med mamma & pappa, de skulle aldrig förstå. Kan inte prata med syskon, de bryr sig inte ens. Kan inte prata med vänner, för de vet inte hur det känns.
Ingen vet, ingen fattar. Och det gör mig så oerhört frustrerad, jag orkar inte bära på det här så mycket längre till. Jag måste få ur mig det, jag måste få någon att förstå innan det äter upp mig inifrån. Jag måste få någon att förstå innan det knäcker mig. Totalt.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Du är långt ifrån ensam om både att känna sådär och att ha varit med om det där. Du har ju faktiskt vänner och familj som bryr sig om dig och älskar dig. Så snälla, ta vara på dom i stället. Prata med dom, men glöm inte bort att dom också kan må dåligt ibland. Du är ju en stark tjej, och har ett stort hjärta.
Och som sagt så är du verkligen inte ensam om det där. Och man kan inte hela livet skylla på alla dessa problem, man måste någon gång gå vidare och försöka att tänka bort det. Visst kommer allt det dåliga alltid att finnas kvar där inne, men man måste försöka se framåt. Och som sagt, dela med dig av dina tankar till dina vänner och låt även dom dela med sig av sina, och på så sätt kan ni stötta varandra. Du är stark.
Trackback
