Sextiosex dagar
Idag är det exakt 66 dagar sedan du försvann ifrån oss.
Jag finner inga ord för det som du gjorde, jag vet inte riktigt vad jag ska säga.
Idag har jag klarat mig utan dig i sextiosex dagar. Det har känts som en evighet.
Jag kommer aldrig glömma den natten då du ringde mig och hade panik över någonting. Du skrek i telefonen och bad mig att hjälpa dig, men eftersom jag var så himla trött och ledsen jag med så var jag dum nog och sa att du skulle sova på saken, så skulle vi prata morgonen därefter. Men den dagen kom aldrig för dig, den natten dog du. Den natten tog min bästa vän livet av sig.
Jag kommer få ångra den natten i resten av mitt liv, hade jag bara funnits där just precis då i det ögonblicket så kanske du hade funnits kvar här ibland oss nu. Om jag ändå bara hade struntat i hur jag själv mådde, och bara försökt hjälpa dig, så kanske du hade funnits kvar.
Jag ångrar mig Lisa, allt jag vill är att ditt namn ska lysa på displayen och höra din söta röst när du säger:
Idag har jag klarat mig utan dig i sextiosex dagar. Det har känts som en evighet.
Jag kommer aldrig glömma den natten då du ringde mig och hade panik över någonting. Du skrek i telefonen och bad mig att hjälpa dig, men eftersom jag var så himla trött och ledsen jag med så var jag dum nog och sa att du skulle sova på saken, så skulle vi prata morgonen därefter. Men den dagen kom aldrig för dig, den natten dog du. Den natten tog min bästa vän livet av sig.
Jag kommer få ångra den natten i resten av mitt liv, hade jag bara funnits där just precis då i det ögonblicket så kanske du hade funnits kvar här ibland oss nu. Om jag ändå bara hade struntat i hur jag själv mådde, och bara försökt hjälpa dig, så kanske du hade funnits kvar.
Jag ångrar mig Lisa, allt jag vill är att ditt namn ska lysa på displayen och höra din söta röst när du säger:
- "Hej, jag har saknat dig!"
Du var den bästa utav dom bästa, du fanns alltid där oavsett vad du än gjorde. Jag kommer ihåg när allt det där med Anders hände och vi pratade i telefonen i hela fyra timmar, tills dina pengar tog slut på mobilen och du ringde upp mig med din mammas istället och då pratade vi ytterligare en timme.
Med dig kunde jag skratta, gråta, skrika och vara helt cepe. Utan att du ens brydde dig (eller mest för att du var lika cepe du). Du är den enda som verkligen har accepterat mig för den jag är, och det var det som gjorde mig så enormt glad.
Känslan när jag möter dig på tågstationen, ser dig skina upp och skrika "SOFIIIIIE!!!" och sedan få en bamsekram, som du alltid säger, den är obeskrivlig.
Ja, jag vet att du kom in på fel spår och började med massa knas. Men det spelade liksom ingen roll, visst du blev annorlunda där ett tag, men du var fortfarande samma underbara Lisa när du var "ren".
Jag blev så sjukt stolt över dig när du ringde mig i januari och berättade att du hade "sökt hjälp" och skulle bli inlagd en månad framöver. Att du ändå, trots all skit, bestämde dig för att komma ur det och kämpa, det var så oerhört starkt.
Jag trodde allting var bra när du kom hem, du var samma person som för två år sedan. Lika glad och positiv igen, du hade till och med fått tillbaka "glimten i ögat" som vi alla tänker på när vi hör ditt namn. Så jag förstår fortfarande inte vad det egentligen var som hände den där kvällen.
Du hade varit långt nere i skiten, men orkade ändå ta dig upp och göra allting bra igen. Jag förstår inte varför det blev som det blev, och varför du valde att göra valet att faktiskt ta ditt eget liv.
Men det spelar ingen roll nu, för jag vet att du inte är helt borta. Du finns kvar här ibland oss, men du syns inte. Du var, är och kommer alltid att vara som en syster för mig. En syster jag aldrig någonsin kommer att glömma. Jag älskar dig Lisa, nu och föralltid.
Du var den bästa utav dom bästa, du fanns alltid där oavsett vad du än gjorde. Jag kommer ihåg när allt det där med Anders hände och vi pratade i telefonen i hela fyra timmar, tills dina pengar tog slut på mobilen och du ringde upp mig med din mammas istället och då pratade vi ytterligare en timme.
Med dig kunde jag skratta, gråta, skrika och vara helt cepe. Utan att du ens brydde dig (eller mest för att du var lika cepe du). Du är den enda som verkligen har accepterat mig för den jag är, och det var det som gjorde mig så enormt glad.
Känslan när jag möter dig på tågstationen, ser dig skina upp och skrika "SOFIIIIIE!!!" och sedan få en bamsekram, som du alltid säger, den är obeskrivlig.
Ja, jag vet att du kom in på fel spår och började med massa knas. Men det spelade liksom ingen roll, visst du blev annorlunda där ett tag, men du var fortfarande samma underbara Lisa när du var "ren".
Jag blev så sjukt stolt över dig när du ringde mig i januari och berättade att du hade "sökt hjälp" och skulle bli inlagd en månad framöver. Att du ändå, trots all skit, bestämde dig för att komma ur det och kämpa, det var så oerhört starkt.
Jag trodde allting var bra när du kom hem, du var samma person som för två år sedan. Lika glad och positiv igen, du hade till och med fått tillbaka "glimten i ögat" som vi alla tänker på när vi hör ditt namn. Så jag förstår fortfarande inte vad det egentligen var som hände den där kvällen.
Du hade varit långt nere i skiten, men orkade ändå ta dig upp och göra allting bra igen. Jag förstår inte varför det blev som det blev, och varför du valde att göra valet att faktiskt ta ditt eget liv.
Men det spelar ingen roll nu, för jag vet att du inte är helt borta. Du finns kvar här ibland oss, men du syns inte. Du var, är och kommer alltid att vara som en syster för mig. En syster jag aldrig någonsin kommer att glömma. Jag älskar dig Lisa, nu och föralltid.
Kommentarer
Trackback
