sofie

Idag var ännu en sånhär knasig dag. Hela dagen har känts fel och obehaglig, jag dampade loss på mina bröder för att de inte kunde bestämma sig vilken mat de ville ha. Och sedan sprang jag gråtandes in på mitt rum och satt där i ungefär en halvtimme och tänkte på vilken förfärligt syster jag egentligen är. 

 

Förlåt, jag kan inte rå för det. Jag vill berätta för er om Anders, det vill jag men det går inte. Ni är för små, ni förstår helt enkelt inte vad som egentligen har hänt. Jag får utbrott, jag gråter och jag skriker. Det hör till hela den här saken, det är iaf vad poliser och psykologer säger. " Det är okej att vara arg eller ledsen. "

 

Jag vet inte vad jag ska ta mig till snart, alla lämnar mig. Fler och fler för varje dag som går. Känns som om jag liksom håller alla i lillfingret, och de bara drar sig undan mer och mer. Jag börjar ge upp hoppet om mina "vänner".

 

Jag trodde vänner skulle förstå att jag faktiskt inte klarar det här själv, jag trodde de skulle försöka hjälpa mig. Varför undviker ni mig? Varför hör ingen av sig? Ett sms, hade gjort min dag på riktigt.

 

Jag vill inte det här längre, mitt liv suger. Jag litar inte på en enda jävel förutom min mamma. Men jag kan inte förlita mig på min mamma hela livet. Jag behöver få träffa och prata med folk som är i min ålder.

 

Förklara vad jag har gjort för fel? Jag har burit på den här saken hela mitt liv, och innan dess hade jag alltid vänner. Men när jag tillslut samlar mod, och berättar om en sak som förstört hela mitt liv så drar sig folk undan. Är jag äcklig? Skäms ni över mig? Vad är det frågan om? Kan någon bara svara på den enkla lilla frågan?