sofie

Det finns kvällar då allt bara faller, jag blir tio år igen och bara vill gråta. Jag vet inte riktigt varför eller hur det blir så, det bara kommer. Smygandes upp bakom mig, och påminner mig om den personen jag brukade vara.

Hon som ständigt var rädd för att folk skulle prata.
Hon som hela tiden vände sig om, av rädsla för att bli förföljd.
Hon som grät sig till söms, natt efter natt i panik.
Hon som fick ångest och panikattacker klockan tre varje natt.
Hon som drömde mardrömmar om han som alltid kom ut ifrån garderoben.

Jag är oftast inte hon, men hon kommer tillbaka. Sakta men säkert. Hon ger mig tecken. Hugg i magen, värk och kramper. Tårarna sprutar okontrollerat och allting känns hopplöst.

Det finns dagar då hela min drömvärld som jag har byggt upp bara brister, allt faller samman och allt händer framför mina ögon. Varför? Jag var så galet lycklig, ända ut i fingerspetsarna.

Men så händer något, och allting liksom förlorar sin mening och blir grått. Jag förlorar allt och lite till. Gråter tårar efter tårar tills tårarna är slut. Vad ska jag göra?