Ibland är det skönt att skriva av sig
Att öppna mig och verkligen berätta för en person om min uppväxt, om anders, om min pappa och min familj är ett riktigt stort steg för mig. Det tar emot, liksom svider och bränns inom mig, men det känns så oerhört bra när jag har berättat.
Jag har aldrig varit den som medvetet bett om hjälp och verkligen rakt ut sagt: "jag behöver din hjälp, snälla hjälp mig." Tvärt om, jag har jätte svårt att be om hjälp och ännu svårare att ta emot den.
Jag är rädd för att folk ska döma, titta snett och förutse något som kanske inte alls kommer hända. Jag vill inte uppfattas som vek och gnällig, men alla har dåliga dagar och då bara faller allt samman och vardagen som annars varit så ljus tappar färg och känns trist.
Livet är inte enkelt, men man får göra det bästa av situationen och kämpa för att överleva. Det kanske tar tid, men en dag kommer jag vara redo att berätta andra delen av min historia. För den som jag skrev här innan är bara en liten del. ❤
