sofie

 

Jag minns hur du alltid kom hit på din fyrhjuling, glad och lycklig för att du klarat ännu en dag av din sjukdom. Ditt léene var oslagbart, man såg på dig när du var lycklig. Och trotts att du var så pass sjuk själv, så ville du alltid att alla andra skulle ha det bra. Du var en underbar människa. Jag glömmer aldrig våra kvällar/nätter/dagar vi satt på min stuttsmatta och bara pratade, om allt. Tjejer, killar, kärlek, bråk, syskon osv. Jag saknar det. Hur jag bara kunde ringa dig och prata, om vad som helst. Du var som en bror för mig. Den där brodern jag aldrig fick. Jag minns när vi var små och alltid lekte "mamma, pappa, barn" i min lekstuga, och när vi byggde en koja i skogen med alla kusiner.

 

Jag vet att du aldrig kommer att komma tillbaka, det är omöjligt. Men jag vet att du fortfarande finns där, du är inte borta. Det går inte. Bara för att vi inte kan se dig, så betyder det inte att du är borta föralltid. Som du sa; du vakar  över oss och skyddar oss. Jag saknar dig kim, fan också. Unga människor ska inte dö. Du hade i princip hela livet framför dig. 23 år. 23 fucking år. Om det inte vore för den där förbannade sjukdomen så hade du kunnat bli 93 år. Finns gud? Inte i dessa lägen. Men han tar dom bästa, för du var den bästa. Världens snällaste människa. Jag ville inte att du skulle dö. Jag ville ha dig här, varför lämnade du oss?

 

Ett år. Det kan inte redan ha gått ett år? Tiden har gått för snabbt, det här går inte. Det är ofattbart. Inte våran kim. Men det spelar ingen roll hur många gånger vi ber till gud att han ska komma tillbaka, det spelar ingen roll hur många tårar vi fäller. Han kommer inte tillbaka. Han är osynlig nu. Men han finns här. Du finns här.